Vilka behandlingsåtgärder som kan bli aktuella beror på en rad olika faktorer, däribland vilken typ av lungcancer det rör sig om och vilket stadium cancern befinner sig i. Lungcancer brukar delas in i fyra stadier, från I till IV, beroende på tumörens utbredning och om den spridit sig till lymfkörtlar eller andra organ. I det tidigaste stadiet, stadium I, är tumörens utbredning begränsad och ingen spridning till lymfkörtlar eller andra organ syns. I stadium IV, vilket cirka hälften av patienterna befinner sig i vid diagnos, har tumören spridit sig till andra organ och med andra ord metastaserat. I dessa fall syftar behandlingen vanligen till att bibehålla eller förbättra livskvaliteten och förlänga livet.
Om lungcancern diagnostiseras i stadium I, II eller i vissa fall även stadium III kan den ibland vara möjlig att bota med kirurgi. Detta förutsätter att patienten är i tillräckligt god form i övrigt, bland annat vad gäller hjärt- och lungfunktion.
Vilken typ av operation som görs beror på var tumören sitter och hur stor den är. Den vanligaste typen av operation kallas lobektomi vilket innebär att den lob som tumören sitter i avlägsnas. Mindre vanligt är så kallad pulmektomi då hela lungan opereras bort. Ibland avlägsnas även närliggande lymfkörtlar.
I vissa situationer kombineras operation med strålbehandling och ibland även med läkemedelsbehandling.
Strålbehandling utformas olika för varje person och något förenklat verkar den genom att orsaka skador i tumörcellernas arvsmassa. Eftersom tumörcellerna har sämre reparationsförmåga än friska celler dör de medan de flesta friska celler överlever.
Strålbehandling kan användas i tidiga stadier i botande syfte om patienten inte vill eller kan opereras. I Sverige har dessa patienter sedan mitten av 1990-talet erbjudits stereotaktisk strålbehandling, som ges under en kort tid med höga fraktionsdoser. Genom att fokusera strålningen specifikt mot cancercellerna skyddas den omgivande friska vävnaden. I mer avancerade stadier av icke-småcellig lungcancer ges strålbehandling framför allt för att lindra symtom, men i vissa fall kan man överväga att ge stereotaktisk strålbehandling mot organ där läkemedelsbehandlingen inte haft önskad effekt mot metastaser.
Läkemedel mot lungcancer kan i stort delas in i tre kategorier: cytostatika, målriktade läkemedel och immunterapi.
Cytostatika, även kallat kemoterapi eller cellgifter, är läkemedel som påverkar alla celler, men gör störst skada – eller nytta – på snabbväxande celler såsom tumörceller. Cytostatika verkar genom att skada cancercellernas arvsmassa, ämnesomsättning eller förmåga att dela sig.
I de tidiga stadierna kan cytostatika ges som adjuvant behandling, det vill säga efter en operation i syfte att minska risken för återfall. I mer avancerade stadier kan cytostatika i kombination med strålbehandling vara ett alternativ.
Vid avancerad lungcancer kan behandlingen bestå av enbart cytostatika eller cytostatika i kombination med immunterapi och/eller strålbehandling.
Cytostatikabehandling kan ges som tabletter, injektioner eller som dropp. Behandlingen ges i omgångar så att de friska cellerna, som också påverkas, ska hinna återhämta sig mellan gångerna.
Modern cancerbehandling sker ofta med så kallat målriktade läkemedel som angriper specifika egenskaper hos den enskilda patientens tumör. Det kan handla om mutationer i olika gener eller andra förändringar som leder till ökad tumörtillväxt.
Genom att utföra biomarkörstestning och molekylär karaktärisering på vävnadsproverna kan läkaren ta reda på om tumören har just de egenskaper som det målriktade läkemedlet är avsett för.
Detta kallas ofta för individualiserad, personlig eller skräddarsydd behandling, men i det här sammanhanget väljer vi att tala om målriktad behandling. Ett annat uttryck som blivit allt viktigare är precisionsmedicin.
Målriktad behandling bromsar tillväxten av tumörerna genom att hämma de förändringar som uppstår till följd av en viss genmutation. Eftersom friska celler inte har dessa förändringar kommer de att påverkas betydligt mindre av behandlingen vilket minskar risken för biverkningar.
Vid behandling av icke-småcellig lungcancer finns flera olika målriktade läkemedel som verkar på lite olika sätt. Det kan till exempel vara genom att blockera vissa ytproteiner på cancercellerna eller genom att hindra tillväxtsignaler från att nå cancercellerna.
Angiogeneshämmare är läkemedel som ibland används vid behandling av lungcancer för att hämma angiogenes, alltså nybildningen av blodkärl. Denna process är avgörande för tumörers tillväxt. Genom att tillväxtfaktorer och receptorer som stimulerar bildandet av nya blodkärl hämmas blir det svårare för cancercellerna att växa och sprida sig.
Proteinkinashämmare och småmolekylhämmare är läkemedel som binder till olika muterade proteiner och på så vis hämmar den ökade celltillväxten som proteinerna annars hade gett upphov till. Det är alltså denna typ av läkemedel som används för behandling av de genförändringar som beskrivs i avsnittet Mutationer vid NSCLC – möjligt mål för behandling. Dessa läkemedel tas oftast som tabletter.
Immunterapi är behandling som hjälper det egna immunsystemet att bekämpa cancer. Hos en frisk person ska immunsystemet normalt kunna upptäcka skadliga och främmande ämnen och bekämpa dem. Detsamma gäller sjuka eller onormala celler. På ytan av alla celler finns så kallade antigener, ämnen som berättar för immunsystemet om cellen hör till kroppen eller om den är främmande och därmed ska bekämpas.
Emellertid utvecklar cancercellerna mekanismer för att undkomma immunförsvaret, till exempel genom att ”tappa” de antigener som kroppen använder för att identifiera främmande celler eller genom att överuttrycka proteiner som förhindrar immunförsvaret från att angripa dem.
Den immunterapi som används vid icke-småcellig lungcancer är framför allt så kallade immunkontrollpunktshämmare eller checkpointhämmare, ofta förkortat ICI efter engelskans Immune Checkpoint Inhibitors. ICI är så kallade monoklonala antikroppar som riktar in sig på en viss sorts molekyler på T-celler, en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunsystemet. De här molekylernas roll är att fungera som en broms för immunförsvaret och förhindra överreaktion, vilket skyddar kroppen från att angripa sina egna celler. ICI hämmar den här bromsen så att T-cellerna kan angripa cancern mer aggressivt.
För att bedöma om immunterapi kommer att vara aktuellt för en viss patient genomförs ett test för att ta reda på i vilken utsträckning cancercellerna uttrycker den signalsubstans som hämmar immunförsvaret.
Alla sidor på denna webb är faktagranskade av Medicinsk Rådgivare Onkologi på Amgen, mars 2024.
